Under hela mitt liv har jag kämpat. Kämpat för att vara tillräcklig nog. Jag fick ångest av att förlora på talangjakter och skämdes över att jag sög på matte. Min prestationsångest kom redan när jag var nio år. Jag gick i en särklass i en skola som också hade integrerade klasser, alltså klasser med barn utan handikapp. Vissa elever i särklasserna fick gå några lektioner integrerat, men inte jag. De eleverna som fick göra det hade lättare handikapp och såklart, de kunde prata tydligt. Så att min inlärningsnivå var i takt med min ålder spelade ingen roll. Jag hade ett "grövre" handikapp och var inte värd att vistas bland folk utan handikapp, kändes det som. Jag gillade mina klasskompisar. Även om jag visste att vi var på olika nivåer rent psykiskt så lekte jag med dem som mina vänner. På rasterna såg jag inte deras handikapp och än idag är jag så glad över att ha träffat dem. Men på lektionerna och bland skolpersonalen kände jag mig fången. Jag ville ut, bort från den lilla handikappkorridoren. Jag ville lära mig saker! Men hur mycket jag än försökte att visa att min inlärningsnivå var i takt med min ålder så fick jag aldrig gå integrerat. Och än idag gör det ont.
Även om jag gick integrerat från sjuan till studenten så har stressen kring att vara bra nog följt med mig. Andra året på gymnasiet var jag sjukskriven på grund av depression. Tredje året kom jag tillbaka lite smått. Mina mentorer sa "Vi ser inte att du anstränger dig. Klassen vill gå i Sam-korridoren men där finns ingen nödutgång för dig där. Därför är vi på plan tre". Jag älskade mina mentorer och jag försvarade dem när personer sa att de var för hårda. Men nu i efterhand förstår jag att det var sjukt sagt. Vem säger så till en med självmordstankar? Detta bidrog till att jag skämdes över att gå till skolan. Jag kände att jag förstörde för klassen över att vi var på plan tre även om jag sällan var i skolan.
Jag går inte i skolan längre. Men ändå har jag prestationsångest. Varje dag. Jag älskar att blogga. Men jag tycker att jag är så dålig på det. Det känns som att alla bloggare sprudlar av idéer och lägger upp jättebra inlägg varje dag. Medan jag inte kommer på ett skit. Jag har påbörjat ett inlägg om hur julen har sett ut hittills. Men då jag har haft panikångest sedan i lördags har jag inte fotat. Och man kan inte lägga ut ett inlägg utan bilder, säger mitt hjärnspöke. Men vad gör det om jag inte har en bild på när jag slår in paket?
Jag ser ett samband mellan min prestationsångest och min CP. Jag har alltid behövt vara bäst för att kunna vara bland dem medelmåttiga. När ska jag lära mig att jag är bra som jag är?
Comentarios