Jacka: Humanble.co
Polotröja: H&M
Kjol: Stadsmissionen
Skor: Dr.Martens
Sist vi hördes här på bloggen berättade jag att jag hade skrivit till Myrorna och sökt jobb eller praktik där. De hade inte sökt anställda eller praktikanter utan jag bara skrev till dem. Så är det lite när jag söker jobb som ung tjej med CP. Jag har sökt många jobb som funnits på Arbetsförmedlingens hemsida, speciellt när jag var 18-20 år. En kväll sökte jag 50 jobb. Men ett sådant jobb har jag aldrig fått.
Förutom mitt sommarjobb när jag var 17 år så har jag haft två riktiga jobb - Kommunikatör på Unga Rörelsehindrade och som producentassistent på Sveriges Radio. Jobbet på Unga Rörelsehindrade fick jag via kontakter och jobbet på SR fick jag genom att skicka ett mejl till dem som den drömmande medianörden jag är. Jag jobbade på SR i två månader då det var en projektanställning. Under den tiden var jag tjänstledig från Unga Rörelsehindrade. De två månaderna var dem bästa i mitt liv. Jag levde min mediadröm.
När jag kom tillbaka till Unga Rörelsehindrade kände jag mig helt vilsen. Unga Rörelsehindrade är ett förbund som jobbar med funktionshinderpolitik. De gör jättebra saker! Men jag kände mig liksom felplacerad där. Jag brann inte för mitt yrke. Det kändes också som att jag hade fått anställningen på grund av min CP och inte min kompetens. Jag kände också att jobbet och arbetsplatsen var lite för lugn. Stressen, som jag kallar för mediastressen, på SR älskade jag. Jag älskade när jag, helt plötsligt, fick uppdraget att springa fem våningar upp med ett viktigt dokument. På något sätt kände jag mig så levande då.
Tredje dagen på SR
Teamet Digitala Insatsstyrkan som jag jobbade för. Killen i blå skjorta, Marcus, var producent och min främsta kollega.
Jag jobbade dock på Unga Rörelsehindrade i några månader till. Även om jag inte trivdes så vågade jag inte att säga upp mig. Jag visste ju hur svårt det var att få jobb. Det som fick mig att våga att säga upp mig var att jag hittade min drömutbildning på universitetet och började att plugga upp mina betyg på Komvux. Nu började jag inte utbildningen men att säga upp mig och följa mina drömmar är det bästa jag har gjort.
Sedan dess har jag hoppat runt bland småjobb tills jag fick min utmattningsdepression 2020. Att inse att jag behövde vara sjukskriven var hårt för mig. Jag har ju alltid varit den karriärsdrivna tjejen som vill jobba. Men när jag blickar tillbaka så behövde jag den sjukskrivningen för att samla kraft och ta min psykiska ohälsa på allvar.
"Hösten 2020 fick jag min utmattningsdepression. Jag hade precis fått ett jobb som jag fick avsluta. I ett och halvt år har jag känt att jag inte klarar av att jobba. Trots att det gjorde ont så var det rätt val av mig att stoppa allt och bara fokusera på att tillfiskna. I december bestämde jag mig för att ta en paus från Youtube. Det var också rätt val. Jag känner att hela plattformen bara handlar om drama och lyx. Youtube får bara känna mig dålig, ful och fattig. Ja visst, ett jobb har motgångar. Men jag känner att Youtube tar mer av mig än det ger mig.
Nu har en låga tänds inom mig. En låga att upptäcka nya platser. En låga att skapa minnen med mina vänner. Och en låga att ge mig ut i arbetslivet. "
Citat från blogginlägget Att ge sig ut i arbetslivet (9 juli 2022)
Sedan våren har känslan av att vilja jobba varit med mig. Men att ge mig ut i arbetssökandet igen var skrämmande. Jag sökte och sökte utan att få napp. Jag blev så himla otaggad på allt och kände att det inte var någon idé att söka jobb längre. Men när jag kände mig som mest less på allt började jag att tänka "Vad kul det vore att jobba på Secondhand". Helst av allt ville jag jobba med mode men jag visste inte hur jag skulle komma in i branschen. Men en kväll mejlade jag till alla stora secondhandbutiker och sökte jobb eller praktik. Mejlen skickade jag direkt till alla VD:s. Jag fick tråkiga svar från Stadsmissionen och Röda Korset. Åter igen kände jag mig så uppgiven. Tills en dag, väldigt sent på kvällen, då Myrorna svarade. "Vi har aldrig haft en anställd med CP men vi vill gärna diskutera en lösning som funkar för båda parter.", skrev Myrornas VD. Jag skrek av glädje och ringde mamma direkt för att berätta. Myrorna var även där jag ville jobba som mest.
Den 6:e oktober, på Internationella CP-dagen, var det dags för intervju. Jag hade aldrig varit så nervös i hela mitt liv. Min assistent Yoella övade på att intervjua mig och jag tänkte "Vem fan är jag?". "Jag heter Natalie, älskar ost och köper böcker som jag aldrig läser, så kan man ju inte säga", tänkte jag. Men så fort VD:n kom med sin lugnade aura släppte allt. Hon var i 50-årsåldern men ändå ungdomlig. Vi pratade om allt! Allt ifrån våra hundar till mina stora modedrömmar. Till sist sa hon att de skickar avtalet om två veckor. Istället för att säga att det blir jättebra sa jag "har jag fått jobbet?". Ja, sa hon. Jag ville så gärna krama henne när vi sa hejdå. Hon hade precis uppfyllt min dröm.
Tisdagen den första november är min första dag. Jag ska jobba två dagar i veckan på kontoret i Bromma. Där ska jag jobba med webbshoppen och packa varor, fota, skriva produktbeskrivningar och sådant. Jag räknar dagarna tills dess. Det är nästan så att jag längtar efter att det ska bli läggdags så att det blir en dag nämnare. För en månad sedan hände en privat sak och det har tagit jättehårt på mig. Jag är väldigt ledsen just nu. Men att jag har fått mitt drömjobb får mig att ta mig igenom dagarna på något sätt.
Myrorna, here I come!
Jag på Internationella CP-dagen!
Comments