Jag som tio år
Redan som barn kände jag att min kropp var ett projekt, ett projekt som behövdes fixas. När jag var fyra år började jag att träna på Move and walk, typ ett träningscenter för personer med handikapp. På den tiden tyckte jag faktiskt att det var kul. Jag var med i en barngrupp och fick massor av vänner med liknande handikapp. Men när jag kom upp i tioårsåldern började rehabiliteringen mest bli ångestladdat för mig. Folk satte på mig skenor som gav mig smärta och bestämde vilka hjälpmedel jag skulle använda. I femman började jag äta med en matmaskin som jag kunde äta själv med. Det funkade bra i början. Men sen ville jag verkligen inte ha den. Varför? Jo för när jag äter förlorar jag mycket energi. Jag känner sällan att jag helt blir mätt på grund av all energi jag förlorar. Så att äta med matmaskinen gjorde det ännu jobbigare att äta. Men jag var ändå tvungen att använda den.
Samtidigt kände jag att min skolgång blev lidande på grund av all ofrivillig träning. Under låg- och mellanstadiet gick jag i en RH-klass (en klass för barn med handikapp). Där var det mer fokus på att utvecklas fysiskt än att utvecklas i vårt lärande. Visst, vissa i min klass hade sökt till skolan just för det. Men jag har alltid varit väldigt ambitiös och ville lyckas i skolan. Men all ofrivillig träning ledde till att jag låg efter i många ämnen.
Jag känner att mina erfarenheter av rehabiliteringen från när jag var barn har påverkat min syn på rehabiliteringen nu. Nu i vuxen ålder tror jag att det skulle vara bra för mig att träna med en sjukgymnast, vilket jag har provat i omgångar. Men allt som har med rehabiliteringen att göra ger mig ångest. Direkt när jag kommer in i rehabiliteringens väntrum får jag panikångestattacker. Jag har kämpat så hårt med att acceptera och på något sätt tagit kontroll över min CP. Men så fort en sjukgymnast tar på mig känns det som att jag blir tio år igen och min kropp tas ifrån mig.
Detta har också gett mig komplex över min kropp. Som barn fick jag ju höra att mina fötter var fel och att mina händer måste tränas.
Samtidigt har rehabiliteringens ord påverkat mig i möten med nya killar. Jag har skämts över min kropp. Dessutom har jag hamnat i destruktiva situationer. Då jag har känt att min kropp bara har varit ett objekt kände jag mig tvungen att vara med killar som gav mig uppmärksamhet, bara för att någon äntligen tyckte min kropp dög som den var.
Nu känner jag att jag sakta har tagit kontroll över min kropp helt. Men det har gjort att jag är väldigt stängd. Det är bara mina assistenter, min familj och några få vänner som får hjälpa mig till exempel.
Jag förstår att barn kan ha svårt att veta sitt bästa. Men jag känner att rehabiliteringen måste börja tänka på barns integritet och hur vuxnas handlingar kan påverka de senare i livet.
Comments