Hej fina ni!
Är allt bra med er? Jag har haft ont i kroppen hela dagen. På grund av min CP är min kropp alltid spänd. Därför har jag ont i princip hela tiden. Det är på olika ställen dag för dag. Men ofta pendlar det mellan den vänstra handen, benen och ljumsken. Dock kan jag få jätteont på insidan av underläppen. På något sätt händer det alltid när jag är på festival. Skumt, I know.
I vår ska jag i alla fall be om hjälp för min smärta. Många med CP får till exempel botox så att musklerna slappnar av. Men jag har ju varit spruträdd. Nu, däremot, har jag insett att jag inte kan leva med en sådan här smärta. Min smärta och att jag alltid är spänd påverkar hela mitt liv. Det syns inte på mig för jag vill inte låta det ta över mitt liv. Jag vill jobba, hitta på saker och vara med vänner. Just att träffa vänner är svårt. Såhär i vuxen ålder träffar jag sällan vänner. Alla har sitt liksom. När vi ses hittar vi även på aktiviteter som att gå på klubb och äta på restaurang. Jag älskar att ta del av nattlivet i mitt fina Stockholm. Men att prata och göra mig förstådd i hög volym tar jättemycket energi för mig. Att äta utan att spilla ska vi inte prata om.
Jag vet att mina vänner förstår. Men jag hatar att aldrig bara få ha kul utan de problemen som min CP ger mig. Att kämpa emot spasmer och försöka slappna av gör så att jag aldrig kan vara helt närvarande, och vara mig själv till hundra procent. Den enda vännen jag känner att jag kan vara ärlig med och be att komma hem till oss är Rikard, min bästis.
Idag har jag haft ont i benen. Som tur är jag van och tänkte bara “Jahapp”. Jag har ont på sommaren också. Men det blir helt klart värre på vintern. Så idag blev det en dag i sängen med min partner in crime aka värmekudde och min chillkompis Maya. Maya vill alltid vara där jag är. Min bebis! Jag kollade på filmen The dirt på Netflix.
Filmen handlar om bandet Mötley Crüe. Som ni vet är jag en musiknörd, speciellt när det handlar om 80-talsrock. Så fort en ny musikfilm släpps är jag den första att se den. Med andra ord har jag sett en del. Men The Dirt är min absoluta favorit. Mötley Crüe är även känt för att vara bandet som skapar mest kaos. Och jag har en förkärlek till riktiga spårade rockband från 80-talet. Eller ja, jag är kär i nästan hela 80-talet. HIV-vågen var ju jättehemsk och jag vill vara tydlig med att jag inte vill galmurfiera drogkulturen inom rock. Men jag älskar att få en inblick i rockstjärnors liv. Dessutom är filmen så rolig!
I sommar kommer Mötley Crüe till Sweden rock och jag är så extremt taggad. I år firar festivalen 30 år och deras lineup är guld. Alltså, jag grät när de annonserade banden! Förutom Mötley Crüe kommer Iron Maiden, Def Leppard, Europe, Deep Purple och Ghost. Det är helt sjukt att Mötley Crüe och Iron Maiden är på samma festival. Båda kunde ju vara huvudakten som avslutade Sweden Rock. Jag har sett Mötley Crüe och Iron Maiden förut. Men hittills är det de jag mest ser fram emot.
Ghost har jag också sett, utan att ens ha lyssnat på dem. Jag har verkligen svårt för dem. Jag menar, de ser så mystiska och läskiga ut. Det gillade jag. De senaste åren har jag börjat att gilla mörk och väldigt hård metal istället för klassisk rock. Men bakom Ghosts hårda fasad gömmer sig lugna och trallvänliga låtar. Jag, som är en fashionista, tycker verkligen att man ska välja sin stil efter sin personlighet. Detta gäller även artister och band. För mig är rock en hel kultur, liksom bandet. Även om musiken är det viktiga så gillar jag att få en helhet. Det är därför jag ofta blir besviken på konserter. Jag gillar liksom när musikerna anammar deras musik och skapar en hel show. Jag kommer såklart att se Ghost. Det är ju trots allt ett stort band. Men mina förväntningar är noll.
Okej, detta inlägget skulle faktiskt handla om ett ämne - mina hjälpmedel. Jag hade tagit bilder på dem och allt. Men såklart blev inledningen över 300 ord och sedan började jag skriva om Sweden Rock. Hur kan min CP-smärta leda till Sweden Rock? Typiskt mig! Så förlåt att dagens inlägg blev osammanhängande. Men ja, this is how I roll!
Däremot älskar jag när jag bara får prata med er såhär. Jag älskar ju er! Men nu ska jag sluta skriva så jag inte går in på nagellack. För tro mig, jag skulle ta mig dit också.
Vi ses imorgon!
Comments