Hej fina ni!
Har ni haft en bra dag? Jag har varit jättetrött. Ni ser en aktiv tjej som gör massor av saker på Instagram. Det är jag också. Jag älskar att hitta på saker och ha fullt upp. Men sanningen är att efter en dag där jag har gjort saker är jag helt utmattad. Nu när jag jobbade på Myrorna skämdes jag. Jag jobbade bara 2,5h två dagar i veckan. Men när min “arbetsvecka” är slut är jag helt slutfärdig. Folk jobbar ju 40-timmarsveckor. Jag måste nog lära mig att sluta sträva efter att leva ett normativt liv. Oavsett hur mycket jag än jobbar så jobbar jag. Just nu har jag aktivitetsersättning där jag får jobba 5h i veckan, utöver det har jag handikappersättning. Jag har ingen fet inkomst men jag har så jag klarar mig. Men ändå så vill jag jobba. Det stärker verkligen min självkänsla och jag känner mig mer som en i samhället.
Jag skäms över att ha bidrag. Folk har så mycket fördomar om oss som har det. Även om det sägs att det finns folk som inte behöver bidrag men får det ändå så finns det dubbelt så många som behöver. Under valrörelsen i höstas såg jag en affisch där det stod “Bidrag eller bidra?”. Jag började nästan att gråta mitt på Sergels Torg när jag såg det. För mig så bidrar alla till något i samhället. Det spelar ingen roll om eller hur mycket vi jobbar. Varje gång vi möter en människa kan vi göra något som gör vårt samhälle bättre. När jag möter en människas blick på stan ler jag alltid mot hen. Varför? Jo, ett leende kan bara vara en trevlig gest. Men det kan också vara så mycket mer. Det kan göra en människas dag, eller hens vecka t.o.m.
Vi behöver bidra med arbetskraften och skatt. Det är inte det jag säger. Men att påstå att bidragstagare inte bidrar till något är fel. Sedan betalar vi också skatt med vår aktivitetsersättning.
Jag måste sluta att skämmas över mina bidrag. Helst av allt önskar jag att jag kunde jobba heltid. Men jag måste inse att det jag orkar räknas. Samma med bloggen. Jag har verkligen kämpat för att blogga varje dag, som alla andra bloggare. Jag har fått kommentarer som antyder att riktiga bloggare bloggar varje dag för att de älskar det. Jag älskar verkligen min blogg. Det är min bebis. Som ni ser är jag inte lika aktiv längre på Instagram. Detta för att mitt hjärta säger att jag ska prioritera bloggen och att bli ännu bättre på att skriva. Instagram är lättare att satsa på. Men mitt hjärta klappar för bloggen. Sedan tror jag inte heller att jag vill ha Influencer som huvudyrke. Jag vill ju bli journalist. Nu tänker många att blogginlägg inte är samma som journalistiska artiklar. Tro mig, det vet jag. Jag har skrivit krönikor, nyhets- och debattartiklar och reportage. Jag vet deras skillnader. Men eftersom att detta är en personlig blogg skriver jag ju på det sättet. Då är det klart att ni bara ser hur jag skriver i bloggformat. En personlig blogg är inte journalistik. Men genom att visa mina skrivkunskaper via bloggen kan det öppna nya dörrar för mig.
Även om jag älskar att blogga känns min nya “taktik” att blogga måndag till torsdag helt rätt. Trots allt så blir jag fysiskt trött av att skriva. Jag har liksom funnit ett driv i att blogga såhär och fått tillbaka skrivarglädjen. Lite så tänker jag att journalistyrket är också. Man får göra det man älskar och jobba jättehårt i en period. Sedan när man når deadline vilar man och får nya krafter för att efter någon dag börja om på nytt. Fast mer extremt såklart. Det arbetssättet passar bra för mig och jag tror att jag skulle orka jobba halvtid så om något år.
Så, att säga att vi som har bidrag inte bidrar bara för att det inte är med skatt är fel. Alla kan bidra på sitt sätt, och allt som bidrar till ett bättre samhälle är skitbra.
Comments