Jag minns när jag skrev för första gången. Det var i trean och jag hade nyss fått en egen dator, ni vet en sådan tjock vit. Det första jag skrev var en låt som hette "Mitt hjärta är trasigt". Jag minns en textrad som löd "Mitt hjärta är trasigt. Plåstren håller inte. Jag vill sy men det går inte. Det är bara du som kan laga mitt trasiga hjärta.". Catchy va? Efter det började jag att skriva ännu mer. Jag började att skriva noveller, dikter och till sist krönikor, debatter och nyhetsartiklar. Ja, och så bloggen då förståss.
Under i princip hela mitt liv har mitt skrivande betytt allt för mig. Jag är övertygad över att det har med mitt tal att göra. Inom mig har jag alltid haft massor av saker att säga, men som jag har svårt att få ut muntligt. När jag skriver är jag i en annan värld. Min värld. En värld där mitt otydliga tal inte styr. En värld där jag kan uttrycka mig hur jag vill utan hinder.
Men min passion för att skriva försvann ett tag. Omständigheterna och händelserna i min tillvaro satte käppar i mitt skrivarhjul. Jag gav upp alla mina drömmar, passioner och ja, hela mig själv. Ett tag visste jag knappt vad jag hette.
I våras började jag att skriva krönikor till ett företag. Jag minns att jag blev full av endorfiner. Det kändes som att jag föddes på nytt. "Gud, vad jag har saknat detta!", tänkte jag. Efter det började jag att blogga igen. Sedan kom resan till Hedemora med tystnaden och lugnet. Utanför fönstret i stugan fanns det en magisk idyll. Jag kollade ut, skrev och kände att jag hade hittat tillbaka till mitt skrivande igen.
När jag gick i högstadiet hade vi en novelltävling varje höst. Det var den bästa tiden på hela läsåret tyckte jag. På varje svenskalektion i två månader fick jag lyssna på min iPod och skriva. Jag glömde hur dåligt jag mådde i skolan. Att ingen ville sitta med mig på lunchen och att min MSN var full av elaka meddeladen struntade jag i. Ingen kom in i den bubblan som jag var i varje höst. Ingen.
I Malmö förra veckan kom en tanke till mig. En tanke jag är väldigt rädd att tänka. Jag vill börja att skriva noveller. En hel bok känns för stort för mig just nu. Jag vill inte heller skriva en självbiografi. Varför vet jag inte. Men noveller med inspiration från mitt liv. Tänk att sitta en regnig höstdag, dricka varm O'boy och skriva. Bara tanken av det ger mig gåshud. 2019 skrev jag en novell på nio sidor till skolan. Idag läste jag den och kände mig så himla bra.
Just nu har jag två noveller i huvudet, som egentligen hör ihop på ett sätt. En dröm är att släppa en novellsamling. Men jag är också rädd. Livrädd. Jag har påbörjat så många projekt som jag har gett upp. Jag är rädd att det händer igen.
Om någon vill läsa novellen från 2019 - mejla natalie.thisishowiroll@gmail.com. Den kostar 30kr
Comentarios