Redan när jag var 16 år började jag att söka jobb lite smått och upptäckte svårigheter på arbetsmarknaden på grund av min CP-skada. Nu tänker många att det är få 16-åringar som får jobb. Men det är inte omöjligt. Under sista terminen av gymnasiet började jag att söka jobb mer aktivt. Jag var rädd att gå hemma efter studenten. Samtidigt var jag extremt skoltrött och ville spara pengar till att flytta hemifrån. Så att börja att studera direkt efter sommaren var inget jag ville. Varje dag efter skolan sökte jag jobb. Jag kommer ihåg att jag räknade en kväll och såg att jag hade sökt hundra jobb under den kvällen. Sammanlagt sökte jag nog över sex hundra jobb under halvåret fram till studenten. Jag gick på några arbetsintervjuer. Men ingen intervju ledde till en anställning.
Lyckligtvist fick jag ett jobberbjudande som jag tog tre månader efter studenten. Jobbet var som opinionsbildare på Förbundet Unga Rörelsehindrade. Det var kul till en början. Men sedan kändes jobbet fel för mig. Jag brinner för att göra samhället mer accepterande mot oss med handikapp, precis som förbundet gör. Men våra sätt att främja acceptans stämde inte ihop. De jobbar för att förändra politikernas tänk. Medan jag tror att det är mer lönsamt att jobba för att våra medmänniskor ska se oss som värdiga medborgare. Det är inte Magdalena Andersson vi träffar i kön på Ica eller Ulf Kristersson som gör vår latte på Starbucks. Förstår ni hur jag tänker?
Alla sätt som främjar acceptans är bra. Men våra sätt gick inte ihop. Vid den här tiden började också debatten kring LSS. Eller rättare sagt, debatten kring vem som var värd ett bra liv. Varje dag läste jag om att folk blev av med sin assistans, både på jobbet men även privat bland mina vänner. Jag blev så arg och ledsen. Samtidigt hade jag min psykiska ohälsa redan då. Det var svårt att må bättre när man läser om människors öde varje dag och ens jobb går ut på att få politikerna att förstå att det de gör är rent ut sagt fucked up. Samtidigt tyckte jag att jobbet gick lite för långsamt. Jag jobbar bäst när jag har stress. Adrenalin ger mig pepp.
Även om jag inte trivdes så stannade jag kvar på förbundet. Jag var rädd att säga upp mig och inte få ett jobb igen. Samtidigt sökte jag andra jobb. Jag hade en jättebra chef på förbundet. Hon visste att jag ville vidare och ville jobba inom media. Jag skickade ett mejl till Sveriges Radio. Det tog några månader men jag fick svar.
I juni 2017 tog jag tjänstledigt från förbundet och började jag min tjänst som producentassistent på Sveriges Radio. Jag minns första dagen. När jag klev in genom de låsta portarna till trapphuset iklädd i min vita kostym från Zara. Mitt hjärta slog dubbla slag. Det är svårt att förklara. Jag menar, hur kan ett trapphus vara så coolt? Men för mig var det en dröm som gick i uppfyllelse.
Mina arbetsuppgifter var både administrativa som att byta kaffefilter och fylla på papper i skrivaren. Men jag fick också skriva en del artiklar. Det bästa av allt var att jobbet skulle gå fort, precis som allt inom media. Helt plötsligt fick jag i uppdrag att springa fem våningar upp med ett viktigt papper för att få en underskrivs. Under sådana uppdrag hamnade jag på olika redaktioner som jag hade läst om, tex. P3. Jag tyckte det var så himla coolt.
I tre månader fick jag vara i paradiset och känna på mediastressen, som jag fullkomligt älskade. Jag fick jobba med ett team som var lika passionerade för media som mig. Men som de flesta mediejobb hade jag bara en projektanställning. Att gå från mitt stressiga drömjobb tillbaka till mitt jobb där jag var tvungen att tvinga fram min passion för politik gjorde något med mig. Jag blev ännu mer deprimerad vilket ledde till att jag blev sjukskriven. Det låter sjukt. Ett lugnt jobb borde vara skönt. Men för mig, som troligtvis har ADHD och ska utredas i år, blev jag för understimulerad.
Hösten 2018 sa jag upp mig för att börja plugga upp mina betyg på komvux. I samma veva tog mitt förhållande slut. Jag lyckades att läsa upp tre ämnen. Men sedan blev min depression för djup. Därför tog jag beslutet att höja min aktivitetsersättning till 100%. Valet var extremt svårt. Jag älskar att göra karriär och har många mål. Men just där och då kunde jag knappt komma upp ur sängen.
I mars förra året började jag att känna mig bättre. En liten gnista tändes inom mig och jag ville börja att jobba. Dessutom var jag trött på att bara se dem fyra vita väggarna i mitt vardagsrum. Men jag var rädd. Svinrädd. Jag visste hur svårt det var att få jobb med CP. Minnen från förr kom upp. Alla CV:n jag hade skickat och alla “Vi tackar för din ansökan men vi har valt andra kandidater”-mejl jag har fått. De orden har jag läst så många gånger. Men än idag slår de mig lika hårt i magen. Det tog ett bra tag innan jag vågade att söka jobb även om jag var redo.
I oktober mejlade jag Myrorna utan hopp. Men de svarade och jag fick jobb. Jag var jättechockad och än idag känns det overkligt att jag jobbar där. De sa redan från början att min anställning var tidsbegränsad. Men ändå hoppades jag på att anställningen skulle förlängas. Förra veckan fick jag veta att den tidsbegränsade anställningen fortfarande gällde.
Jag vet inte riktigt vad jag känner just nu. Det är roligt på Myrorna, jag gillar mina kollegor och det känns fint att ha ett jobb. Men jag känner också att arbetet är för lugnt och oförutsägbart för mig.
Dock har jag lärt mig så mycket om mig själv på Myrorna. Till skillnad från när jag jobbade på förbundet och var 20 år är jag nog 26 år. Tack vare mitt nuvarande jobb på Myrorna och mina erfarenheter från förbundet och Sveriges Radio har jag förstått vad jag vill och behöver på ett arbete.
Jag behöver ett arbete som är snabbt. Ett arbete där arbetsuppgifterna ändras och där det ibland är kaos. Jag har förstått att jag ska fortsätta att sträva efter min dröm att bli journalist. Den drömmen har jag haft sedan jag var nio år och har följt med mig hela livet. Men omständigheter under perioden mellan tonåring och vuxen har gjort att jag inte har trott att det varit möjligt.
Jag har också förstått vilken typ av journalist jag ska bli. För några år sedan höll jag på med musikjournalistik. Det var kul. Men jag passar bättre där jag får använda mina erfarenheter av att vara i en grupp som samhället ofta glömmer. Jag vill jobba på ett magasin för unga kvinnor. Jag vill hjälpa magasinet att lyfta alla typer av kvinnor. Tack vare att jag inte tillhör normen kan jag komma med nya vinklar och artikelidéer som man inte tänker på om man tillhör normen. Att jobba på ett magasin och bara skriva ur ett funktionshinderperspektiv är inget jag vill. Jag kan så mycket mer. Men tack vare mina erfarenheter kan jag skriva om, tex, mode utifrån ett bredare perspektiv så att fler läsare kan relatera.
Just nu söker jag jobb eller praktik på magasin. Medan sökandet pågår ska jag skriva artiklar här på bloggen och få ihop en portfolio. Om jag inte har fått jobb i mars ska jag plugga upp betygen för att söka in till en journalistutbildning på en folkhögskola.
Ge inte upp Nattis, ge aldrig upp.
Liknade inlägg
Comments