(Jag har inte ätit antidepp på en vecka då de är slut och mottagningen har skrivit ut mig. Min hjärna är ofokuserad så detta inlägget blir kanske lite rörigt)
När jag var 19 år var jag på kryssning med ett gäng vänner. Alla i gänget hade olika handikapp men alla av oss satt rullstol. Vi satt vid receptionen när en grupp på fem män gick förbi och sa "är gruppboendet på utflykt?". Alla mina vänner skrattade. Alla förutom jag. Inom mig växte ångesten och önskan att bara få vara Natalie. Ta detta rätt. Att bo på gruppboende är inte fel eller dåligt på något sätt. Men när någon ser mig vill jag att hen tänker att jag bor i min egen lägenhet, att jag har ett jobb och att jag är en helt vanlig vuxen. Jag hatar när folk bygger upp att mitt liv är så mycket mer komplicerat, bara för att jag har CP.
I mina yngre dagar var jag mycket med vänner som hade något form av handikapp. I det gänget var funkofobi det roligaste som fanns. Varje gång vi hängde visades funkofobiska Youtubevideor, låtar där de drev om CP-skador spelades upp och förnedrande skämt sas om oss. Jag var den yngsta och den enda med talsvårigheter bland oss. De skattade högt och för att verka cool skattade jag också. Men hemma på kvällen grät jag i mammas famn för alla dem hårda orden jag hade hört om mig själv. Jag köper att vissa skämtar om sitt handikapp för att klara sin situation. Men det blev för mycket för mig. När jag sa ifrån till mina vänner tog de inte till sig heller. Istället kände jag mig töntig, mesig och tråkig.
Jag känner att man anses vara lättkränkt när man reagerar på att någon uttrycker sig funkofobiskt. Detta har lett till att jag sällan vågar säga ifrån om jag tar illa upp. Men nu måste jag säga något. Ni som hänger mycket på Tiktok vet säkert vem Emelie Bumbi är. Förra veckan la hon ut en video där hon sa att man borde göra abort på handikappade barn. Anledningen till det är för att vi är en fara för samhället.
Det finns människor som har handikapp som är starka nog att de orkar säga ifrån. Sedan finns det människor med handikapp som tar detta med humor. Men det finns också människor som mig som får tårar i ögonen av detta. Nu kommer många att säga att vi inte ska ta åt oss. Men tro mig. I vårt samhälle, där hela vårt liv går ut på att kämpa mot fördomar, är det lättare sagt än gjort.
Jag tror att det är viktigt för oss med handikapp att lära oss att vi har rätt att känna oss kränkta, och uttrycka det. Det finns en norm att vi ska vara sköna och skämta om våra handikapp eller starka nog att läxa upp folk som uttrycker sig funkofobiskt. Men vi är också människor. Vi har också känslor och de är okej.
Emelie sa att vi är en fara för samhället bara för att våra kroppar inte följer normen. Klart man blir ledsen.
Ush… Mår illa av att människor kan vara så själviska. Hon Emilie har förmodligen blivit påverkad av andra människor som hon väljer att spendera tid med. Man blir som man umgås...:/
Det är modigt att visa sina känslor för det är få vuxna som verkligen visar när dem mår dåligt. Det är när vi finner styrkan att våga visa och berätta vad vi känner som det oftast sker en förändring. Men inte alltid tyvärr. Vissa vägrar eller är inte mottagliga för att förändras. Men Vi har alltid rätt att visa vad vi känner. Inte sätta lock på våra känslor. ❤️
Det är att visa respekt gentemot sig själv. ”Jag vill inte blir behandlad på det här sättet. Det gör mig…
Blev också otroligt ledsen när jag såg hennes video. Många av oss mår redan jättedåligt och sen detta gör allt värre. Jättebra skrivet, håller med om allt!
Det är utmattande att försöka passa in i en normstyrd värd.
vi måste alla hjälpas åt att säga ifrån! Så bra skrivet av dig!