Hur ska jag skriva detta inlägg utan att gråta? Hur ska jag beskriva mitt livs bästa dag?
Klockan ringde sju, och jag gick upp, både pirrig och orolig. Dagen innan hade jag gjort det nationella provet i matematik. Under våren hade jag slitit enormt mycket för att klara kursen. Jag tog varje tillfälle att plugga och under andra halvan av vårterminen hade jag bara sovit fem timmar per natt. I vintras hade min lärare sagt att det såg mörkt ut att få en behörighet i matte till sommaren, men på något sätt, struntade jag i det. Jag skulle klara det. Det var svårt till en början. Matte hade aldrig varit min starka sida. Däremot märkte jag snabbt förbättring på mina mattekunskaper. Ju hårdare jag pluggade desto mer förstod jag vilket gjorde det lättare att lära in nya saker. Det blev gradvis lättare med tiden men ovissheten om jag skulle få behörighet gjorde mig stressad.
Alla sa att på min student skulle jag bara njuta och ta tag i mina eventuella mattekompletteringar veckan därpå. Jag däremot, som hade tänkt på matte dygnet runt i fem månader, kunde inte ta in deras ord. Jag kunde inte slappna av innan jag hade behörigheten på mitt papper. Med en oentusiastisk känsla tog jag på mig en rosa fluffig klänning som jag köpt på en finlandsfärja i mars. Den var magisk och min spegelbild gav mig ett leende på läpparna
Jag gick in genom dörren med det stora gula K:t på. Svalkan från den stenfyllda entrén kändes skön och jag log för mig själv när jag passerade våra dikter vi skrev på svenskan som nu var uppsatta. Jag älskade lyrikblocket. Efter flera månader utan kreativt skrivande fick jag äntligen låta orden komma ur mitt hjärta. Jag hade aldrig skrivit dikter innan, men jag fick verkligen mersmak för det.
Min lärare i samhällskunskap kom gående och mötte mig. Han sa att matteläraren höll på att rätta mitt prov och att det såg bra ut. Hela min kropp fylldes med ännu mer nervositet. Jag hade inte förberett mig på att få provsvaret redan dagen efter. Jag visste inte hur jag skulle tänka, reagera eller hantera mitt resultat. Antingen skulle provet bli godkänt och jag skulle äntligen bli fri att studera vidare, eller så skulle det inte bli godkänt och jag skulle behöva komplettera ännu mer. Inom en snar framtid visste jag svaret.
Jag gick på toaletten för att fixa det sista med sminket. Taxin hade kommit fort och dagens makeup var inte färdig ännu. Jag har aldrig varit en sminktjej. För mig är det kläder som gäller. Troligtvis är anledningen till det att jag behöver motorisk hjälp när jag sminkar mig. Även om jag berättar för mina assistenter hur jag vill ha sminket, är det svårt att finna det roliga i att sminka mig. Att hålla på med makeup handlar också mycket om att ha rätt teknik, och det är svårt att förklara för mina assistenter hur man gör. Däremot älskar jag rouge. Den sminkprodukten är lätt för alla att applicera fint, även för Alex, och dessutom var mina rougetoner rosa. Min favoritpalett heter Iconic Blush Kit från Kicks eget märke. Den innehåller fyra toner i rosa - två ljusare och två mörkare - med olika skimmer. Paletten passar verkligen för alla tillfällen. Denna dag valde jag den ljusa tonen med mest skimmer. Till dagen tog jag på mig mitt nuderosa läppstift, som märket Färg har döpt efter mig – Natalie.
Min klass skulle starta dagen i loungen, skolans samlingslokal. När jag kom in var lokalen pyntad från golv till tak. Långbordet stod dukat, ballongerna var uppsatta, och en skylt med alla studenters namn satt på väggen. Mitt under min observation av rummet kom min mattelärare. Hans ord var svåra att ta in, och än idag kan jag inte förstå att det är sant. Jag hade klarat det. Jag hade fått behörighet i matte. Jag, Natalie Eriksson, hade fått en gymnasieexamen och var nu fri, till slut som Håkan Hellström sjunger om. Mina ögon fylldes med tårar, och jag kramade honom, jag kunde inte låta bli. Mina klasskompisar kom fram för att krama om mig. Under våren hade de sett hur mycket jag kämpade med kursen och alla hade sagt hur imponerade de var. Och nu hade jag klarat det.
Skolavslutningen började, och vi satte oss i en halvcirkel. På skärmen framför oss visades ett bildspel från läsåret. Jag såg bilder från vårt besök på riksdagen, från våra projektveckor med konst och när vi gjorde pepparkakshus. Redan veckan innan kände jag vemod över att ta adjö av Kaggeholm. Men bildspelet och att sitta i halvcirkeln och se dessa fantastiska människor gjorde att vemodet växte. Jag ville sluta, men att säga hejdå till klassen gjorde så brutalt ont.
Vi gick en runda där vi fick berätta ett minne från läsåret. Redan efter att den femte personen hade pratat kände jag att min bristningspunkt var nära. Jag fick kämpa för att inte börja storgråta. När vi var halvvägs var det Anders tur. Anders var den äldsta kursdeltagaren i klassen. Med sina sextio år hade han bestämt sig för att studera in sina gymnasiebetyg, och till en början kände jag en rädsla inför honom. Av erfarenhet har jag upplevt att äldre personer bär på mer fördomar gällande mitt handikapp än vad yngre gör. Anders är ett undantag. Under ett år hade han inte sagt ett enda ord om min CP. Istället hade han gjort mig glad varje dag, och vi delade samma passion för mode. Den mannen hade varit en idol för hela klassen, och när han sa hur mycket vi betyder var inte ett öga torrt.
Jag var sist i rundan, och det tog ett par minuter innan orden kom ut ur min mun. Min första mening handlade om mitt kämpande med matten och att för bara en halvtimme sedan hade jag fått min behörighet. Alla applåderade, och min mattelärare sa att han aldrig hade sett en sådan stor utveckling på så kort tid. Vidare tackade jag för att jag fick komma till skolan och bara få vara Natalie, och inte Natalie med CP. Så hade mitt år på Kaggeholm varit. Där hade jag bara varit jag.
När den känslomässiga rundan hade nått sitt slut var det dags för oss studenter att hyllas. Vi gick fram till podiet för att ta emot våra kursintyg, få rosor och lärarna sa några ord om var och en. Därefter var det fika, och vi skålade i alkoholfri cider medan vi åt cheesecake. Linn och Filippa tog ton. De hade gjort de där traditionella studenttallrikarna, och till ingens förvåning utsågs jag till klassens Barbie.
Dagens, och läsårets, sista händelse var den gemensamma avslutningen i aulan. Hela skolan stämde upp i "Den blomstertid", och allt kändes så högtidligt som det bara är på skolavslutningar. Det var miljoner känslor i luften - vemod, sorg, glädje och förväntan. Alla avgångsklasser tackades av på scen och när vi, årets studenter, hyllades kände jag en stolthet jag aldrig känt.
Nu var det över. Mitt år på Kaggeholm var slut. En sista gång åkte jag upp med hissen för att gå mot utgången. Min assistent Linnea satte på Håkans låt, "Det kommer aldrig va över för mig". Hon öppnade dörren, och jag sprang ut. Jag sprang ut och möttes av min jublande familj. Glädjetårarna rann ner längs mina kinder när jag sprang ut med en fullständig gymnasieexamen. Vädret, som tidigare var molnigt, sprack upp och solen lyste upp Sankt Eriksplan. Vi kramades, firade och jag var världens lyckligaste person.
Innan min mottagning gick klassen till Michelle för att fira. Skumpaflaskorna korkades upp vid ett bord där mina favoritpersoner satt. Från högtalarna hördes svenska sommarklassiker och livet kändes perfekt. Under våren hade jag sökt till journalistlinjen på Jakobsbergs folkhögskola. Jag hade inte fått svar eftersom de väntade på mina betyg. Egentligen tänkte jag skicka in betygen dagen efter studenten, men någonting hände. Utan att tänka tog jag en bild på pappret som bifogades i mejlet till kursföreståndarna. Tio minuter senare spelades "Det kommer aldrig va över för mig" och min mobil plingade. Notisen på min mobilskärm var ett mejl, det bästa mejlet jag fått. Till tonerna av min absoluta favoritlåt fick jag veta att jag hade kommit in på min drömutbildning. Jag plingade i mitt glas för att berätta för klassen. De gratulerade och hurrade, och att få dela denna stund med dem var helt fantastiskt.
Klockan fyra var det dags för min mottagning. Min mamma älskar att inreda och pynta. Hon tar alla tillfällen i akt att ordna och idag, när hennes dotter tog studenten, var det inget undantag. Vardagsrummet var pyntat till max med rosa ballonger, rosa dukning och rosa skumpaflaskor. Mitt hjärta fylldes av värme när jag såg min älskade familj samlad där, bara för mig. Känslan av att vara omgiven av deras kärlek fick mig att känna mig både speciell, älskad och djupt tacksam.
Vi åt pastasallad till sen lunch och till efterrätt, rulltårta och kaffe som serverades i farmors servis. Under min uppväxt hade farmor ett vitrinskåp där hennes serviser stod. En servis var vit och hade rosa blommor på sig. Så länge jag kan minnas har jag älskat den och när farmor dog ärvde jag servisen. Farmor gick bort för snart två år sedan men jag har inte läkt ännu. Att hon inte kommer att vara med på stora dagar, som min student, gör extremt ont. Därför kändes det fint att ha hennes servis på bordet.
Mot kvällen kom mina vänner och firade. Vi skulle åka till stan, men mitt batteri var slut. Jag är känslig för intryck, och denna dag hade innehållit fler än vad jag förväntade mig. Dagen hade väckt känslor som lycka, sorg, vemod och stolthet, och jag behövde en lugn miljö för att bearbeta allt. Jag hade planerat att kvällen skulle sluta sent med många shots i kroppen, men istället slutade den tidigt med en enorm känsla av lycka.
